F I N A
- - -
När huvudet dunkar in i väggen i takt med den dåliga radiomusiken vet man att det finns tre möjliga alternativ;
- Ta cykeln och skridskorna och åka ut på äventyr. Kanske till bahamas.
- Dö
- Leva lite hårdare.
Om de ovanstående alternativen inte är något som passar dig kan du alltid klä dig i rosa och springa glada gatan fram.
.
E G E N T L I G E N
Fast man egentligen inte vill annat än att spåra ut, hoppa runt som en get och sjunga fåniga barnvisor envisas vi med att sitta och le. Med att kamma håret och vara socialt anpassad. Vad skulle hända om vi sa nej? Vad skulle våra närmaste göra då, skulle de helt enkelt inte bry sig? Eller skulle de kasta kottar på oss i hopp om att allt skulle bli som vanligt?
.
Det får man inte veta, kanske om man frågar, men det är kanske ingen som törs. Vad vet jag.
S Å H Ä R
När klockan bara tickar lite i taget, lite långsammare än vanligt. Denna eviga väntan, dock är ju frågan vad man egentligen väntar på. Någon kanske väntar på kärlek, någon kanske väntar på livet medans någon annan kanske väntar på bussen.
.
Någon annan kanske väntar på att det ska bli vår. Vårrullar kanske. Det får man aldrig veta, kanske om man frågar. Dock finns det inga bevis på att personen talar sanning.
.
2 0 1 2
Ett nytt år, ett nytt kapitel, nya tankar.
Nej, jag tror inte riktigt på det där. Visst att man kan hoppas att det kan bli bättre, men man är ändå samma person på andra sidan nyårsafton. Om man verkligen vill göra en radikal förändring är det en själv de vilar på. Ungefär så, ja.
.
Den årliga julkatastrofen är över. Mamma har bränt gröten, vi har svurit över julmaten som aldrig tar slut och dragit med korståg tvärs genom Jämtland. Det sista kanske inte var sant, men det är det ingen som behöver veta. Man behöver inte tala högt om allt.
.
Om fyra dagar kommer mitt liv förändras, det känns bra, samtidigt som det känns som att hjärtat är påväg att ta vägen ut genom luftstrupen för att sedan fly på ett flygplan om Azarbaijan. Måste nog tejpa fast det, silvertejp är bra för rymningsbenägna hjärtan. Det har jag läst på internet.
.
Jag har gjort kanske världens finaste spellista. Jag råder er till att lyssna på den. Det tar bara en stund.
Hjärtat slår sällsynta slagF U L T
För vem bestämmer egentligen vem som ska göra vad? Vad som duger och vad som inte duger? Och vart kommer egentligen känslar att inte räcka till från?
.
Så många frågor, behöver så många svar. Vem känner sig manad att svara? Inte jag.
P E P P A R K A K S H U S
Idag bakas det pepparkakshus hos familjen Nilsson. Ja, det var ju juligt, det också. Även om mina tankar om julen sjunkit för varje år som går tänker jag ändå bjuda på en jullåt, som inte är så julig. Men det gör inget, man behöver inte vara julig för att vara julig.
Komplicerat, eller hur?
S O V A
Livet är stabilt när tågen är försenade. Det är ännu mer stabilt när man sjunger så att rösten går sönder.
Jag älskar att sjunga, även om rösten går av och man straffas med tystnad, något jag har extremt svårt för. Just nu sitter jag och är superpepp för Luciakonsert imorgon, det kan inte bli annat än bra. Faktiskt.
-
Om konsten att försova sig. Den är ganska fin. När man på något underligt sätt lyckas stänga av larmet på något undermedvetet sätt. Lika facinerande varje morgon när man vaknar alldeles för sent, tvingas stressa som en gnu till bussen, nämde jag att det är spännande att bo i skogen?
-
Idag har jag haft en julig tröja på mig. Det var ju juligt.
. . .
Och om du frågade om det var värt det, så skulle jag säga nej. Det var inte värt det.
V Ä R T
Ibland vandrar man utan mål. Ibland målar man utan vand. Och ibland bara skriver man utan att egentligen veta vad man håller på med, som ungefär just nu. Jag bara skriver, jag vet inte vad jag håller på med. Men det gör inget, jag är ganska glad ändå.
Jag har en konstig känsla av livet är som att åka spark. Det glider på bra, man bara kan åka med. Dock så kommer det ganska ofta någon jävel grusar längst vägen, då glider det inte på lika bra, men just nu är det inte grusat. Även om det kan kännas jobbigt ibland så är jag en lyckligt lottad människa. Även om man inte alltid ser det.
På fredag lär mina stämband vara på bristningsgränsen. Munnen kommer gå som en radio hela veckan, konserter och repetitioner med kören. Men jag är redo, mer redo än Svampbob på crack.
