F I N A
- - -
När huvudet dunkar in i väggen i takt med den dåliga radiomusiken vet man att det finns tre möjliga alternativ;
- Ta cykeln och skridskorna och åka ut på äventyr. Kanske till bahamas.
- Dö
- Leva lite hårdare.
Om de ovanstående alternativen inte är något som passar dig kan du alltid klä dig i rosa och springa glada gatan fram.
.
E G E N T L I G E N
Fast man egentligen inte vill annat än att spåra ut, hoppa runt som en get och sjunga fåniga barnvisor envisas vi med att sitta och le. Med att kamma håret och vara socialt anpassad. Vad skulle hända om vi sa nej? Vad skulle våra närmaste göra då, skulle de helt enkelt inte bry sig? Eller skulle de kasta kottar på oss i hopp om att allt skulle bli som vanligt?
.
Det får man inte veta, kanske om man frågar, men det är kanske ingen som törs. Vad vet jag.
S Å H Ä R
När klockan bara tickar lite i taget, lite långsammare än vanligt. Denna eviga väntan, dock är ju frågan vad man egentligen väntar på. Någon kanske väntar på kärlek, någon kanske väntar på livet medans någon annan kanske väntar på bussen.
.
Någon annan kanske väntar på att det ska bli vår. Vårrullar kanske. Det får man aldrig veta, kanske om man frågar. Dock finns det inga bevis på att personen talar sanning.
.
2 0 1 2
Ett nytt år, ett nytt kapitel, nya tankar.
Nej, jag tror inte riktigt på det där. Visst att man kan hoppas att det kan bli bättre, men man är ändå samma person på andra sidan nyårsafton. Om man verkligen vill göra en radikal förändring är det en själv de vilar på. Ungefär så, ja.
.
Den årliga julkatastrofen är över. Mamma har bränt gröten, vi har svurit över julmaten som aldrig tar slut och dragit med korståg tvärs genom Jämtland. Det sista kanske inte var sant, men det är det ingen som behöver veta. Man behöver inte tala högt om allt.
.
Om fyra dagar kommer mitt liv förändras, det känns bra, samtidigt som det känns som att hjärtat är påväg att ta vägen ut genom luftstrupen för att sedan fly på ett flygplan om Azarbaijan. Måste nog tejpa fast det, silvertejp är bra för rymningsbenägna hjärtan. Det har jag läst på internet.
.
Jag har gjort kanske världens finaste spellista. Jag råder er till att lyssna på den. Det tar bara en stund.
Hjärtat slår sällsynta slagF U L T
För vem bestämmer egentligen vem som ska göra vad? Vad som duger och vad som inte duger? Och vart kommer egentligen känslar att inte räcka till från?
.
Så många frågor, behöver så många svar. Vem känner sig manad att svara? Inte jag.
P E P P A R K A K S H U S
Idag bakas det pepparkakshus hos familjen Nilsson. Ja, det var ju juligt, det också. Även om mina tankar om julen sjunkit för varje år som går tänker jag ändå bjuda på en jullåt, som inte är så julig. Men det gör inget, man behöver inte vara julig för att vara julig.
Komplicerat, eller hur?
S O V A
Livet är stabilt när tågen är försenade. Det är ännu mer stabilt när man sjunger så att rösten går sönder.
Jag älskar att sjunga, även om rösten går av och man straffas med tystnad, något jag har extremt svårt för. Just nu sitter jag och är superpepp för Luciakonsert imorgon, det kan inte bli annat än bra. Faktiskt.
-
Om konsten att försova sig. Den är ganska fin. När man på något underligt sätt lyckas stänga av larmet på något undermedvetet sätt. Lika facinerande varje morgon när man vaknar alldeles för sent, tvingas stressa som en gnu till bussen, nämde jag att det är spännande att bo i skogen?
-
Idag har jag haft en julig tröja på mig. Det var ju juligt.
. . .
Och om du frågade om det var värt det, så skulle jag säga nej. Det var inte värt det.
V Ä R T
Ibland vandrar man utan mål. Ibland målar man utan vand. Och ibland bara skriver man utan att egentligen veta vad man håller på med, som ungefär just nu. Jag bara skriver, jag vet inte vad jag håller på med. Men det gör inget, jag är ganska glad ändå.
Jag har en konstig känsla av livet är som att åka spark. Det glider på bra, man bara kan åka med. Dock så kommer det ganska ofta någon jävel grusar längst vägen, då glider det inte på lika bra, men just nu är det inte grusat. Även om det kan kännas jobbigt ibland så är jag en lyckligt lottad människa. Även om man inte alltid ser det.
På fredag lär mina stämband vara på bristningsgränsen. Munnen kommer gå som en radio hela veckan, konserter och repetitioner med kören. Men jag är redo, mer redo än Svampbob på crack.
P E R F E K T I O N
En sak jag verkligen ogillar är människans strävan efter perfektion. Jag tror inte på hela grejen med perfektion, då jag anser att man inte blir lycklig av att få allt man vill ha. Det finns alltid något mer och bara för att man har allt man vill betyder inte det att man är lycklig.
Livet är en strävan efter att få det bättre anser vissa, men vad händer när man har fått det bättre, när allting är bäst? Hur motiverad kommer man vara då? Om man inte strävar efter något, vad har man då att leva för? Till exempel, de som spenderar sina dagar för att kämpa för en viss rättighet eller för en viss fråga, vad händer då när man får precis som man vill? Hur kan man då göra det bättre?
"Nu har jag världens finaste pojkvän och livet leker" - Jaha, men sen då? Kalla mig pessimistisk, men nej. Jag tror inte på att det är perfekt.
Tolka mig inte fel, jag tror på lycka, men inte på perfektion. Även om jag såg en perfekt människa på stan idag.
O F I N
Idag är en ganska ofin dag, men det gör inget, för jag har upptäckt att jag har ett ganska fint födelsemärke under ögat. Då blev jag ganska lycklig, ungefär som när man ser en person med en riktigt ful, man blir riktigt glad då. Jag vet inte riktigt varför, men det är som att man är glad för att man vet bättre.
Idag är igår, sjöng nyss hon jag lyssnar på. Carolina Wallin Perez heter hon. Låten är grym, visserligen en cover på Kents låt, men det gör inget. När det blåser på månen, jag råder er till att lyssna på den. Jag har inte ångrat en sekund att jag lyssnade på den.
Just nu sitter jag på golvet och lutar mig mot speglarna som sitter monterade på min vägg. Om speglarna går sönder kan det bli lite jobbigt, men det gör inte så mycket. Spänning i vardagen kallas det. Fint.
F A V O R I T F I L M
K N I V E N
Ibland gör det så ont. När det känns som att det sitter en kniv i ryggen på en och den vrids ett halvt varv åt vänster för varje gång jag ser det hända. Dock har jag lärt mig en sak, konsten att ge någon annan lycka. Konsten att släppa sina egna känslor för att göra någon annan glad. Visserligen kan det göra lite ont ibland, men då får man göra som doris. Fortsätta simma.
Idag var en fin dag, tills det blev en ful dag. Borde egentligen göra vettiga saker, typ, skriva om en film, skriva om kost, mata grisen, köpa smör. Dock så finns inte motivationen. Hade utvecklingssamtal igår och det var verkligen inte roligt. Inget jag inte kunde förvänta mig, men det känns ändå inte bra.
Nej, jag tänker fortsätta simma, även om det just nu är motströms. Och fortsätta andas.
R E D H E A D
Klockan är alldeles för tidigt och jag beger mig mot skolan, så är det. Att bo i skogen.
